Dumma böcker tar slut så fort. Så nu har jag ingenting att läsa förrens på typ måndag. Har liksom redan läst igenom allt jag har.. Så nu måste jag tänka mina egna tankar istället för dom som är skapade av papper och trycksvärta.

Nåväl.. Jag misstänker att min våg försöker mörda mig. Jag vägrar att ställa mig på den, jag vågar inte, men det känns som om den stirrar på mig.

Borde göra mig av med den, det borde jag, men det går inte.

Trots att jag inte väger mig så kan jag inte.

Håller på att ladda ner msn, har varit utan det i evigheter, men nu när AMI snart stängs ner så kan det vara bra att ha.

T, om du läser dethär, din msn? Jag har ny så..

Och om ngn annan vill ha min, så säg bara till.

Sen så är planen för idag att överleva middagen med mina föräldrar ikväll.

Hatar att äta med dom, men ja.. dom tror mig ju inte annars.

Kanske för att mina lögner om maten inte varit ett ovanligt fenomen.

Fastan idag blev inte av.

Den friska delen av mig vaknade till, och styr just nu mitt land.

Träffade honom. Så otroligt konstigt, men ändå normalt.

Som om allt det som hände för en evighet sedan är glömt.

Om det bara kunde vara vi igen, men det kan det inte.

Men är överdrivet glad över att få vara hans vän.

Se hans ögon, höra hans skratt, gibbs-slappa honom när han mobbar mina hundar.

Så nära men så långt borta.

Men han väckte det friska i mig, lockade fram det.

Först svarade det sömnigt och sedan trängde det undan sjukdomen.

Så nu vet jag att det finns där, det finns här.

Och just nu ligger både Ana och Mia hjälplösa i sanden.

Nu ska jag snart ut och gå nån timme, lyssna på musik och bara vara.

It won't rain all the time.
The sky won't fall forever.
And though the night seems long,
your tears won't fall forever.

Idag drabbades Malmö av ett välkommet regnväder.

Eller, välkommet av mig, jag älskar det. Men mötet med exet blev inställt, för han är inte riktigt lika galen som jag. Blir väl av imorron istället.

Fick igårkväll lite tröst av en kille jag inte känner på AMI, så är lite lugnare av det. Det är underligt, har aldrig snackat med honom innan, men tagit till mig hans råd och har inte lika mycket panik över hur han kommer se mig. Internet för en del gott med sig, faktiskt. Och det finns bra människor därute.

Maten har hittills gått.. okej. En rostmacka till frukost. Och sen en lunch jag spydde upp. Som vanligt. Trevligt att ligga med hjärtklappning på golvet med svarta fläckar framför ögonen. Jag måste skärpa mig. Jag måste sluta spy. Fan.

Mamman och lillebrorn har åkt iväg till nån hundutställning så det är lugnt och tyst härhemma för en gångs skull. Fast lite tomt utan hundarna ju.. Och får fixa nån middag senare, just nu orkar jag inte.

Är helt jävla utmattad trots att jag inte gjort mer än varit i stan för att köpa en bok. 

Skriver mer senare, mitt huvud är ett svart hål, det finns ingenting där just nu.

Middag med föräldrarna. Dom har blivit så på mig om maten sedan jag fick ett krampanfall för några veckor sedan. Skyllde ifrån mig på medicinerna jag blev itvingad när jag var inlagd, men antar att dom såg igenom det.

Fast ärligt talat så skrämde det skiten ur mig det med. Kramp och slutade andas. ena sekunden sitter jag med dom vid bordet, nästa så är jag på golvet med ambulanspersonal över mig.

Det var då jag bestämde mig. Att det inte fungerar såhär i längden. Varit sjuk i tio år och nu ska jag bli frisk. Jag tänker inte låta detta ha ihjäl mig. Mitt liv får inte sluta så. Och nu gråter jag över att jag inte vet hur man gör för att bli normal.

Har sommarlov från äs-enheten för att mina blodvärden var ganska normala sist dom tog dom. Jag hatar att gå dit, jag passar inte in bland alla smala personer. Samtidigt vet jag att jag inte har något direkt val. Det eller gå längre in i sjukdomen som förstört mitt liv.

Eller nej, det är fel. Det är jag som har förstört det.

Nu är jag så grymt trött. Ska in i duschen och sen läsa några timmar.

Fast är rädd för att somna, inatt hade jag en så sjukt äcklig mardröm om att jag var normal igen, och alla hatade mig för det. Till och med Draco, min lilla skäggagam, viskade hur värdelös jag var. Och mina sömntabletter gör att jag har svårt att vakna. Sen drömde jag.. äh, strunt samma, poängen är.. jag vet inte. Svamlar mest nu, försöker få ordning på tankarna.

Jag kan inte. Jag kan inte. Jag kan inte.

Skulle äta lunch, när någon satte en propp i halsen på mig.

Jag kunde inte, maten åkte i sooporna och paniken steg.

Varför är det så ibland? Att det bara inte går.

Vad finns det egentligen för anledning att bli frisk, när alla man en gång älskat redan lämnat en? Finns det någon poäng med att ens försöka?

Vännerna har vänt mig ryggen.

'Jag kan inte se dig såhär'

Så jävla orrätvist.

Varför kan dom lämna mig, men inte jag? Varför är jag fast i mig själv?

Till och med han gjorde det. Lämnade mig bunden vid trädet.

Nu när jag inte ens har kärleken att kämpa för, varför ska jag då göra det?

Eller jo, kärleken har jag, men målet för den ligger på andra sidan muren.

En mur byggd av rädsla, lögner och svek.

Otillgänglig.

Jag vet inte vad det är med mig. Är helt zombieaktig idag.

Åt frukost, brydde mig inte, behöll den. Spela roll?

Begravt mig i böcker den senaste tiden, men nu börjar mitt lilla bibliotek sina, får ta mig till sci-fi och se om jag hittar något vettigt. Men inte idag.

Imorron ska jag träffa mitt ex och lämna ett par filmer till honom, underligt hur det är när man beställer från cdon, billigare att köpa filmerna och få boken på köpet än bara köpa ncis och boken.

Hur som helst, så kommer vi ses imorron. Och han kommer se hur jag ser ut nu.

Hur jag blivit en geleaktig fettklump som hasar mig fram.

Stod framför speglen inatt i nästan tre timmar, är helt omöjlig. Det spelar ingen roll vad jag gör, jag ser fettet växa på mig för varje minut som går.

Hur fan ska man orka bli frisk när man ser dethär?

Nu ska jag klä på mig (sitter i vanlig ordning i mjukisbyxor och ett för stort linne) och ta mig till konsum och köpa cigg. Borde verkligen dra ner på rökandet, egentligen. Fast orkar inte bry mig om det just nu.

I'll absorb this agony
I'll carry all this pain
I'll wipe away this emptiness
I'll purify this stain
My wings wont fold around me now
for once a one was two
And my memory is a monument
that will always stand for you.

Marilyn my bitterness
I've fallen to a stranger nightmare
Marilyn, oh Marilyn
I cannot break away

Mission: Gå till konsum och köpa cigg.

Lättare sagt än gjort, med en sol som försöker ha ihjäl en och världens tråkigaste väg genom tiderna i ett par skor jag håller på att gå in. Aj.

Men nu är det fixat, och lyckades lägga ner en massa pengar jag egentligen inte har på naturgodis som nu snällt ligger i påsen och väntar på att.. ja. Bli sönertuggat, svalt och uppkräkt. Extremt charmigt.

Fråga inte varför jag köpte det, det vet jag inte själv. Hur svårt ska det vara?

Ett paket röda prince

En 1,5l pepsi max

2 redbull sugarfree.

Det var planen.

Och nu känns det bara dumt att kasta det. Fan.

Ny blogg, den gamla var full av gamla minnen.

Så, vem är jag och vad ska jag med denhär bloggen till?

Jag är en ganska vanlig tjej, om man bortser från vissa saker.

Vi börjar enkelt, jag är 19 år och bosatt i malmö.

Ätstörd. ÄS-enheten kallar det uns/anorexi. Jag kallar det 'My winter storm'.

Är sakta men säkert påväg mot ett friskare liv, trots att det kanske inte märks på mig. Och inläggen här kommer att bestå av ett virrvarr av tankar, exakt så som det ser ut i mitt huvud.

Jag skriver här för min egen skull, för att jag själv vill kunna se vad jag tänker.

Skriver även för att det kanske finns något litet, en mening, en fras, nånting, som kan hjälpa andra som går igenom samma sak.

Vet inte riktigt vad mer jag ska säga,  detta kommer bli min nya dagbok, gömd där alla kan hitta den, det är det säkraste.