Fastan idag blev inte av.

Den friska delen av mig vaknade till, och styr just nu mitt land.

Träffade honom. Så otroligt konstigt, men ändå normalt.

Som om allt det som hände för en evighet sedan är glömt.

Om det bara kunde vara vi igen, men det kan det inte.

Men är överdrivet glad över att få vara hans vän.

Se hans ögon, höra hans skratt, gibbs-slappa honom när han mobbar mina hundar.

Så nära men så långt borta.

Men han väckte det friska i mig, lockade fram det.

Först svarade det sömnigt och sedan trängde det undan sjukdomen.

Så nu vet jag att det finns där, det finns här.

Och just nu ligger både Ana och Mia hjälplösa i sanden.

Nu ska jag snart ut och gå nån timme, lyssna på musik och bara vara.

It won't rain all the time.
The sky won't fall forever.
And though the night seems long,
your tears won't fall forever.