Middag med föräldrarna. Dom har blivit så på mig om maten sedan jag fick ett krampanfall för några veckor sedan. Skyllde ifrån mig på medicinerna jag blev itvingad när jag var inlagd, men antar att dom såg igenom det.

Fast ärligt talat så skrämde det skiten ur mig det med. Kramp och slutade andas. ena sekunden sitter jag med dom vid bordet, nästa så är jag på golvet med ambulanspersonal över mig.

Det var då jag bestämde mig. Att det inte fungerar såhär i längden. Varit sjuk i tio år och nu ska jag bli frisk. Jag tänker inte låta detta ha ihjäl mig. Mitt liv får inte sluta så. Och nu gråter jag över att jag inte vet hur man gör för att bli normal.

Har sommarlov från äs-enheten för att mina blodvärden var ganska normala sist dom tog dom. Jag hatar att gå dit, jag passar inte in bland alla smala personer. Samtidigt vet jag att jag inte har något direkt val. Det eller gå längre in i sjukdomen som förstört mitt liv.

Eller nej, det är fel. Det är jag som har förstört det.

Nu är jag så grymt trött. Ska in i duschen och sen läsa några timmar.

Fast är rädd för att somna, inatt hade jag en så sjukt äcklig mardröm om att jag var normal igen, och alla hatade mig för det. Till och med Draco, min lilla skäggagam, viskade hur värdelös jag var. Och mina sömntabletter gör att jag har svårt att vakna. Sen drömde jag.. äh, strunt samma, poängen är.. jag vet inte. Svamlar mest nu, försöker få ordning på tankarna.

Jag kan inte. Jag kan inte. Jag kan inte.

Skulle äta lunch, när någon satte en propp i halsen på mig.

Jag kunde inte, maten åkte i sooporna och paniken steg.

Varför är det så ibland? Att det bara inte går.

Vad finns det egentligen för anledning att bli frisk, när alla man en gång älskat redan lämnat en? Finns det någon poäng med att ens försöka?

Vännerna har vänt mig ryggen.

'Jag kan inte se dig såhär'

Så jävla orrätvist.

Varför kan dom lämna mig, men inte jag? Varför är jag fast i mig själv?

Till och med han gjorde det. Lämnade mig bunden vid trädet.

Nu när jag inte ens har kärleken att kämpa för, varför ska jag då göra det?

Eller jo, kärleken har jag, men målet för den ligger på andra sidan muren.

En mur byggd av rädsla, lögner och svek.

Otillgänglig.

Jag vet inte vad det är med mig. Är helt zombieaktig idag.

Åt frukost, brydde mig inte, behöll den. Spela roll?

Begravt mig i böcker den senaste tiden, men nu börjar mitt lilla bibliotek sina, får ta mig till sci-fi och se om jag hittar något vettigt. Men inte idag.

Imorron ska jag träffa mitt ex och lämna ett par filmer till honom, underligt hur det är när man beställer från cdon, billigare att köpa filmerna och få boken på köpet än bara köpa ncis och boken.

Hur som helst, så kommer vi ses imorron. Och han kommer se hur jag ser ut nu.

Hur jag blivit en geleaktig fettklump som hasar mig fram.

Stod framför speglen inatt i nästan tre timmar, är helt omöjlig. Det spelar ingen roll vad jag gör, jag ser fettet växa på mig för varje minut som går.

Hur fan ska man orka bli frisk när man ser dethär?

Nu ska jag klä på mig (sitter i vanlig ordning i mjukisbyxor och ett för stort linne) och ta mig till konsum och köpa cigg. Borde verkligen dra ner på rökandet, egentligen. Fast orkar inte bry mig om det just nu.

I'll absorb this agony
I'll carry all this pain
I'll wipe away this emptiness
I'll purify this stain
My wings wont fold around me now
for once a one was two
And my memory is a monument
that will always stand for you.

Marilyn my bitterness
I've fallen to a stranger nightmare
Marilyn, oh Marilyn
I cannot break away